Två ledare med starka åsikter 1943

Jag har träffat Benito Mussolini och Winston Churchill, två av nutidens mäktigaste män. Mussolini är ledaren (il duce) för Italien och Churchill premiärminister i Storbritannien. Eftersom båda länderna är med i kriget fast på motsatta sidor, så man kan säga att spänningen var på topp under intervjun.

Tåget jag sitter i rullar in på King's cross station. På perrongen står det fullt med folk som väntar på tåget eller människorna som sitter i det. Jag går av och skyndar mig bortåt, tåget var fördröjt och jag är lite sen.

Det är en grå tisdagsmorgon och när jag kommer ut ser jag genast den typiska London smogen. Jag är i London över dagen för att träffa två av nutidens mest kända personer Winston Churchill och Benito Mussolini.
Nervositeten smyger sig på mer och mer medan jag går genom ett sönderbombat London.

Jag hoppar på en rödmålad dubbeldäckar buss som går in mot centrum. Jag stiger av vid Piccadilly Circus och ser cafét där vi stämt träff.
När jag kommer in genom dörrarna ser jag Winston Churchill och Benito Mussolini sitta i ett hörn och blänga på varandra. Jag sätter mig ner och tänker att det är bäst att börja med intervjun innan de ger sig på varandra.

- Goddag! Vad bra att ni båda kunde komma!

- Självklart ställer man upp när man kan! Svarar Churchill. Av Mussolini får jag bara en sur blick till svar. Jag börjar med att fråga om när och var de föddes. Jag får veta att Winston Churchill föddes i England 1874 medan Benito Mussolini svarar att han föddes 1883 i Italien.
Jag ber Churchill att förklara vem han är.

- Jag är Winston Churchill och jag blev Storbritanniens premiärminister 1940 och är det än idag.

Jag frågar Mussolini samma sak och han svarar.

- Jag är Benito Mussolini, jag är Italiens Il Duce (Italienska för ”ledaren”) sedan år 1922.

- Vad arbetade ni som innan ni blev ledare i era respektive länder? Frågade jag dem båda.

- Jag arbetade som en officer inom det brittiska försvaret men jag skrev även böcker som jag blev ganska känd för, svarade Churchill.

- Jag tog lärarexamen och jobbade sedan på olika platser, bl.a Schweiz samtidigt som jag arbetade lite som journalist, blev Mussolinis svar.

- Hur kom det sig att just ni blev ledare i Italien och Storbritannien?

- Jag tog makten i Italien genom en statskupp, men Italiens folk var med mig! De ansåg att jag skulle kunna skapa ordning, en stabil ekonomi och ge tillbaka Italien sin värdighet. Svarade Mussolini.

- Efter första världskriget och framgången med mina böcker sågs jag som en krigshjälte av Storbritanniens folk. Vid den tiden precis som nu befann vi oss i kris och folket behövde en stark ledare. Därför blev mitt parti med mig som ledare valda i folkomröstningen 1940. Så till skillnad från mannen som sitter bredvid mig blev jag ärligt vald och behövde inte tvinga mig till makten.

- Ursäkta mig men du kanske inte lyssnade nyss när jag berättade att jag faktiskt hade folkets stöd! De behövde mig!

Jag kände mig tvingad att ingripa innan jag blev vittne till slagsmål mellan två av världens ledande politiker. Det var just det här jag hade varit rädd för när min chef gav mig uppdraget. Ärligt talat hade jag funderat över om han höll på att bli galen. Att sammanföra och intervjua två ledare för länder som låg i brinnande krig med varandra kändes (även om intervjun skulle kunna bli väldigt intressant) inte särskilt smart.

- Herrar! Nu lugnar vi ner oss, jag har fler frågor. Det är ingen mening med att bråka här.

- Hon har rätt! Vi måste kunna bete oss civiliserat.

Det var Churchill som höll med mig. Mussolini hade återgått till att blänga surt på allt och alla.

För säkerhets skull strök jag några frågor som skulle kunna få dem till bråk igen och höll mig till frågorna som var relativt säkra, det lämnade inte många frågor kvar och jag insåg med viss lättnad att intervjun började gå mot sitt slut.

- Herr Mussolini, vad är egentligen fascismens grundidéer? Frågade jag.

- Fascismen går kortfattat ut på att individen är underordnad staten och krig är en naturlig del av nationens utveckling. Landet är en kropp där ledaren vet bäst.

 Killen har helt klart hybris! Tänkte jag för mig själv medan jag funderade på om jag skulle skratta eller gråta över att han hade ansvar för en hel nation.

- Herr Churchill ni är känd för era förolämpningar och svar på tal, en av mina favoriter är svaret ni gav en kvinna som kommenterade att ni var berusad. ”Jag må vara full men ni är ful, imorgon är jag nykter men ni är fortfarande ful”.

- Gjorde jag det? Nu hade jag kunnat säga något insmickrande om att det inte var meningen att vara oförskämd men faktum är att det jag sa är sant! 

Det blev Winston Churchills raka svar. Han är verkligen en man som säger vad han tycker.

- Ja men det var allt för mig då! Ni får ha det så bra och lycka till med era, ehm karriärer!

- Nöjet är helt på vår sida! Inte sant Herr Mussolini?

Ännu en sur blick från Mussolini visar att han inte helt håller med Churchill.

Jag ser Winston Churchill och Benito Mussolini hoppa in i varsin svart, blank bil medan jag plockar ihop mina saker som jag spridit ut över det lilla träbordet under intervjun.
Jag tittar på mitt armbandsur och ser att jag måste skynda mig till tåget om jag ska hinna tillbaka till Sverige ikväll. I London vill jag helst inte spendera natten med tanke på att det när som helst kan falla bomber som spränger sönder hela kvarter.
Jag konfunderas ännu en gång över min chefs övertalningsförmåga, inte bara lyckades han övertala mig att ta på mig uppdraget, och lirka till sig en intervju med båda ledarna för stora länder utan han fick dem också att gå med på att intervjuas tillsammans medan de ligger i krig mot varandra.

När jag springer från bussen mot King's cross station hör jag en tjutande signal. När jag ser reaktionerna från människor runt omkring mig förstår jag att det måste vara bombalarmet som satt igång.
Jag fortsätter mot tåget och hinner precis slänga mig på innan det lämnar perrongen. När vi lämnat London och det är någorlunda säkert igen sätter jag mig i min kupé och börjar skriva. Jag ser en berusad man stapla förbi och jag små-skrockar när jag tänker på Churchills dräpande kommentar.