Ninas resa v.41

 Text
"Operation skördefest" torde vara ett av de mest cyniska namn som någonsin givits en massaker. men så kom den att kallas. Namnet myntades förstås av förövarna.
Det var i månadsskiftet i oktober-november 1943, exakt ett halvår efter överflyttningen från Warszawas getto, som ett antal av de judiska arbetarna i arbetslägren runt Lublin plötsligt blev utkommenderade att gräva diken.

Samma order gick ut i Trawniki där Schultzfabriken var utlokaliserad, i Poniatowa där Többens var utlokaliserad och i Majdanek dit många av de övriga som återfanns i Warszawas getto tagits.
Arbetarna upplystes om att man behövde dikena för "splitterskydd" eller, enligt en annan uppgift, luftvärnsförsvar.

Rykten hade börjat surra i lägren.

"Nu inväntar vi de saker som komma skall", skriver Helene Chilf i slutet av oktober. "De kommande dagarna kommer att föra med sig något nytt."

Mellan klockan fem och sex på morgonen dök de upp. Det var den 3 november 1943, och de olika SS-förbanden hade snabbt förflyttats till Lublinområdet från så långväga platser som Auschwitz, Poznan och Königsberg. Det behövdes många män för att utföra dagens ohyggliga arbete.

I Majdanek var namnuppropet den morgonen ovanligt kort och de icke judiska fångarna blev därefter ombedda att gå tillbaka till sina baracker. I arbetslägret i Trawniki fanns i princip bara judiska fångar, så där krävdes ingen uppdelning.

Bilen med de stora högtalarna hade ställt upp i lägret. Musiken var öronbedövande, det lär ha varit marscher och en del valser av Johann Strauss.
Det makarbra musicerandet satte igång satte igång samtidigt som den första gruppen arbetare från Schultz leddes över arbetslägerområdet till gränsen mot utbildningslägret.
Där blev de ombedda att klä av sig nakna och lägga sina kläder på en hög med alla andra kläder. Sedan blev de tillsagda att springa.
Vid de stora dikena - för de var flera stycken - stod fyra,fem beväpnade män vid varje.

De nakna judarna beordrades gå ner i dikena och lägga sig. Sedan sköts de till döds.


Dikt
   Vid ett berg uti en dal
 på det alltför sköna näset
     låg jag sommarnatten sval
 och sov sött i gröna gräset
     på en blomster-huvudgärd,
         som mig blev förärd,
         drömma blev jag lärd;
           om jag glömde,
           vad jag drömde,
     vor` jag drömmen inte värd. (...)
Av: Johan Runius

I koncentrations- och arbetarlägren var det med största säkerhet fult, smutsigt och helt fruktansvärt.  Man kan stå ut med att det är fult och smutsigt runt omkring en. Men att leva under ständigt dödshot, att inte veta om man någonsin kommer att träffa sin familj igen varje gång man går åt skilda håll, då krävs det en oerhört stark människa för att inte ge upp allt hopp. Det enda som kan hålla hoppet uppe vid en sådan här situation är att man drömmer om en bättre framtid. Dikten beskriver någon som ligger i gräset och sover, helt fri och lycklig. I slutet av dikten beskriver författaren att om man inte drömmer är man inte värd någon dröm. Det stämmer bra i det här fallet. Inte att man inte är värd att leva drömmen. Men om man inte drömde i lägren var det nog svårt att behålla livsgnistan tillräckligt länge för att kunna ta sig ut och leva drömmen om frihet.